Rebecca Ronnysdother

Jag vet på riktigt inte vart jag ska ta vägen.

Jag lipar på jobbet. Jag lipar på handbollen. Jag lipar hemma själv i soffan. Överallt.
Jag kan inte äta. Mår illa precis hela tiden.
Jag ser ut som död.

På två sekunder har en människa med makt ryckt ifrån mig mitt liv. Att man får göra så? Å det kanske låter töntigt men jag kan inte se mig i ett liv utan handboll. Sen jag gick i fjärde klass, 15 ½ år, har jag spelat handboll. Det har under många år varit det enda som betytt något för mig.


Jag har aldrig någonsin innan haft sån ångest över att gå till jobbet som jag har idag. Å då går jag ändå till ett jobb jag tycker om. Till arbetskamrater jag tycker om. Det tar emot. Å så va vi där igen. Jag lipar. Jag vill inte. Jag vill aldrig mer gå dit. Å hade det inte varit för mina kunder & mina arbetskamrater så hade jag förmodligen aldrig mer gått dit. FAAN. Väck mig å säg att det är en dröm!


Jag kan skriva i eveigheter. Men inget blir bättre. Ett inlägg som borde handlat om julafton & min fina släkt handlar istället om ett liv utan liv.

Den 28 dec fick jag reda på att jag enligt det nya schemat, som börjar den 1 januari, kan va med:
vecka 1: endast träning på tis, ingen match.
vecka 2: endast träning på tis, ingen match.
vecka 3: träning tis & fre + match.
vecka 4: träning tis & fre, ingen match.
Å sen rullar det på...

Som sagt.. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.