Rebecca Ronnysdother

Hatar att va skadad. Speciellt när jag egentligen inte vet hur skadad jag är.


Från början till slut:
Det va andra matchen efter juluppehållet år 2008. Vi skulle lira mot Kvik. Men på uppvärmningen i en så kallad slidning small det till i höger baklår. Resten av matchen vek benet sig när jag skulle trycka ifrån & smärtan va hög. Men jag spelade så klart ändå. Från att ha kunnat lägga huvudet i golvet vid stretching i slidningsposition till att va tvungen att luta sig bakåt för att ens kunna sitta i den ställningen. Så sjukgymnasten kollade på det. Streckning. Överansträngning. Jobba i ytterläge va hans tips. Så efter de flesta träningar tryckte vi ute benet så långt det gick & lite till. & det skulle göra ont sas de. Tvungen å sitta på ena skinkan, satt mig aldrig ner på träning & max en gång på uppvärmning på match, gjorde dåligt ifrån mig på alla matcher & mådde bara skit. För inget är väl kul när man är sunkdålig? & när det ändå funkade.. jag stog ju i mål lixom.. så kan man inte bara sluta sådär mitt i säsongen. Speciellt som målvakt. Man har något typ av ansvar. Dumt nog. & jag blev tjurig.. mot alla, vilket resulterade i ännu sämre matcher. Lipade. Men jag är ju en lipsill. Sen va matcherna över & besökte en läkare. Hans bud va en sena som va skadad. Då fick jag helt plötsligt inte göra de som jag ägnat senaste halvåret åt: Långlöpning, Utfallssteg, Slidningar, Stretcha i ytterläge, Intervallträning osv. "Du får simma, åka inlines (som om det skulle vara ett alltrnativ för mig som knappt kan stå rakt i ett par vanliga skor), löpa väldigt lätt, cykla. Kan ta från ett halvår till 2 år." Är det allt? Tillbax på träningen & blev misstrodd. Det ringdes samtal till läkaren & sen hölls det med. Fick övningar. Gummiband & andra lätta men flera benrepitioner. Sen då? Iprincip där jag är nu. Borde gå till en tredje för jag vet inte vad jag får & inte får göra. Det känns bra i benet. Inte klart men dock så mkt bättre än för ett halvår sen.

Men va fan. Om Henke Larsson hade en skadad sena. Inte skulle han "vila" å ha ont i över ett år. Nä tusan. Jag vill me va Henke Larsson!!


Känner mig som en mupp där på andra sidan långlinjen. Gah!
Stretchade ut ordentligt idag & jag kommer ner med huvudet på knät om jag bara tar tid på mig. Vilken skillnad å vad glad jag blir. Men nu känns det. Gör ont alltså. & jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är mest det som gör mig galen. Knappt någon mening å utmana genom att ställa sig i mål nu. Men pallar man vänta ett halvår till? Eller vill jag överhuvudtaget? Som sagt... är så himla rädd för att inte kunna. Va dålig alltså.

Beundrar alla som varit skadade å kommit tillbaka. Som aldrig gett upp hoppet. Ser det från ett annat håll nu lixom.



Som en liten sammanfattning.
*Jag vill stå i mål men är rädd.
*Är förvirrad & undrar hur det ska kännas.



Om jag aldrig kommer spela i ett lag igen. Då ska jag bli målvaktstränare. Jag vill ge det där som jag aldrig fått. För en målvaktstränare är guld värd. Goalkeepern är 80% av laget sägs det ju. Då vinner man inga matcher om sista positionen är dålig. & man känner sig ofta osidosatt som målvakt. Man är inte riktigt med. Ett eget lag i laget på något sätt. Det där laget behöver en egen tränare! Måste finnas många avdankade målvakter. Varför är inte dom tränare!?!?