Rebecca Ronnysdother

För i år ska jag bli sååå bra.



Jag känner de. Jag har fått tillbaka känslan. För nu tycker jag att det är roligt. Det är som i Mörrum när jag levde för handbollen. När jag va nervös en vecka innan match, när jag lipade å slog i dörrar så fort något gick emot mig. När jag hatade (hatade kanske är å ta i) alla som inte brydde sig om handbollen som jag. När det stog om mig i tidningen nästan varje måndag (skryt). När jag knappt vågade le efter en räddning. När det va super fredag å både herr & damlagsmatch å sen fest.


Jag minns tillbaka på första damlagsmatchen mot Tollarp. Vi med vårt nystartade lag trodde att vi skulle få storstryk. Laddade upp med "This is my life" & "We´re gonna win" som alltid. Å storstryk.. de va Tollarp som fick känna på de. Sen tog vi oss raka vägen upp.. från 4an till 3a till 2an. Å ja va vi tyckte att vi va grymma. Tänk när vi lirade hemma mot Vetland.. som va ett topplag i tvåan å vann med en boll. När vi lirade mot Eslöv som kändes som den viktig matchen ever (superfredag va det också) å vann. Då va de känsla på de. Då va jag som gladast i livet! Å ledsnast också faktiskt.. men för en god anledning. Det va prestationsångest i högsta grad.


Sen flyttade jag å inget blev som vanligt. Bra men inte som innan.
Prestationsångesten fanns kvar. Å jag fick mail av pappa. "Det är bara en handbollsmatch. Det finns viktigare saker i livet. Du gör ditt bästa å det räcker. Ha roligt" osv.. Jo. Dom känner mig. Håller jag inte nollan blir jag arg.. å vem gör det nu förtiden?


Det jag ville komma till när jag började skriva va att jag tror att jag kommer känna den känslan igen. När jag lever för handbollen. Den finns där. Å att lira första matchen på över ett år kommer va känsloladdat.


Whaaa. De e nästan så man inte vet vart man ska ta vägen. Att lira match mot ett bra lag å göra en grym match måste va den bästa känslan någonsin.


Jag bara önskar att det ska gå bra i år. Att jag är bra. Jag vill vill vill. Låt hadbollsguden va me mig!